Post

Författare: imToken Originalkälla: https://www.techflowpost.com/article/35304 Ansvarsfriskrivning: Denna artikel är återpublicerat innehåll. Läsare kan få mer information via originalkällan. Om författaren har några invändningar mot återpubliceringen, vänligen kontakta oss så kommer vi att göra ändringar enligt författarens önskemål. Återpubliceringen är endast för informationsdelning och utgör inte någon investeringsrådgivning eller representerar Wu Shuos åsikter och ståndpunkter. Är L2 på väg att äta upp värdet av L1? Förlorar Ethereum sin globala komposabilitet? Under de två år då Rollup-narrativet var som mest framträdande, genomsyrades nästan hela Ethereum-communityt av denna oro. Marknadslogiken då var att eftersom transaktionskostnaderna på mainnet blev allt högre, skulle fler applikationer, tillgångar och användare flyttas till fristående L2. Men när vi nu närmar oss 2026 börjar intressanta förändringar ske. Från att Synthetix återigen lanserade sin nya perpetual swap-börs på Ethereum mainnet, till att ENS övergav det länge planerade Namechain, och projekt som Trueo och Superseed valde att återvända till L1, verkar projektteam känna att det inte längre är optimalt att underhålla en fristående L2. Till och med vissa L2 börjar krympa eller stänga ner sin verksamhet. I början av oktober meddelade Blast, som tidigare hade över 2 miljarder dollar i TVL, att de gradvis skulle upphöra med sin verksamhet, och strax därefter meddelade Abstract att de skulle stänga sitt nätverk i december. Samtidigt driver Ethereum Foundation tre strategiska huvudlinjer – "Scale (skala)", "Improve UX (förbättra användarupplevelsen)" och "Harden the L1 (förstärka mainnet)" – och för mainnets prestanda in i en ny fas av ingenjörsmässig leverans. Så vad har egentligen hänt med Ethereum från "allt kan vara Rollup" till "återgång till Ethereum mainnet"? Från "utvandring" till "mainnet-återvändande" Under de senaste åren, på grund av de höga Gas-kostnaderna på Ethereum mainnet, har det nästan blivit standard för många ledande protokoll att bygga egna L2 eller flytta kärnverksamheten till andra Rollups. Men nyligen har ekosystemet på kedjan genomgått en intressant omvänd justering, där olika typer av projekt börjar omvärdera valet mellan L1 och L2 utifrån infrastrukturkostnader, tillgångssäkerhet och ekosystemets likviditet. Ett av de mest representativa exemplen är ENS. År 2024 planerade ENS Labs en dedikerad ZK Rollup (Namechain) för ENSv2, i hopp om att genom en fristående exekveringsmiljö minska kostnaderna för domänregistrering och hantering. Men i februari 2026 meddelade ENS:s medgrundare Nick Johnson att projektet skulle stoppa utvecklingen av Namechain och istället direkt distribuera ENSv2 på Ethereum mainnet. Hans skäl var tydliga: Ethereum L1:s skalningshastighet har överträffat förväntningarna från två år tidigare. Enligt data från ENS Labs har den genomsnittliga Gas-kostnaden för ENS-domänregistrering sjunkit med cirka 99 % under det senaste året, från nästan 5 dollar till under 0,05 dollar, i takt med att Ethereum Gas Limit ökade. Samtidigt kräver underhållet av en fristående L2 inte bara kostnader för noder och infrastruktur, utan även extra arbete med cross-chain-analys, broar, säkerhetsgranskning och löpande drift. Om en verksamhet redan kan utföras på mainnet till mycket låg kostnad, kan fortsatt underhåll av en fristående Rollup istället göra produktarkitekturen mer komplex. Liknande förändringar syns även inom DeFi. I juni 2025 publicerade Synthetix, som tidigare aktivt drivit Ethereum L2-ekosystemet, "L2s are Dead, Long Live Ethereum", där de direkt pekade på problem som likviditetsfragmentering och instabil infrastruktur som L2-skalningsvägen medfört. I december samma år lanserades Synthetix nya generation av perpetual swap-börs officiellt på Ethereum mainnet. Under andra halvan av 2026 har det även skett mer konkreta flyttningar: Trueo: I september meddelade de att huvuddistributionen flyttas från Base tillbaka till Ethereum L1, i hopp om att utnyttja mainnets starkare integrationsförmåga, nätverkseffekter och neutralitet för att bygga mer pålitliga prediktionsmarknader och resultat-orakel; ShapeShift: Den 1 oktober flyttade de rFOX-stakeprogrammet från Arbitrum till Ethereum mainnet. Anledningen är praktisk: majoriteten av FOX-token redan finns på mainnet, så det är onödigt att användare måste korsa kedjor för att delta i staking; Superseed: I augusti stängde de sitt ursprungliga L2-nätverk och planerar att flytta hela ekosystemets kärnprodukter till Ethereum mainnet, och förlita sig på applikationslagrets intäktsstrategier istället för gasintäkter från en fristående kedja för att stödja lån och återbetalningar; Nillion: I oktober startade de Blacklight L1 och flyttade noddriften från Nillion L2 till Ethereum mainnet, med planer på att successivt fasa ut det ursprungliga L2-nätverket. Naturligtvis betyder inte dessa exempel att alla protokoll lämnar L2, men det visar att allt fler projekt börjar välja infrastruktur baserat på verkliga behov av säkerhet, likviditet och exekveringseffektivitet. Det är också värt att notera att vissa fristående L2:s ekonomiska press börjar bli tydlig. Den 2 oktober meddelade Blast att de upphör med verksamheten eftersom kostnaderna för att underhålla nätverket överstiger intäkterna från L2, och de ser ingen pålitlig väg till ekonomisk hållbarhet. Strax därefter meddelade Abstract att de planerar att stänga nätverket den 15 december. Trots att de redan har över 144 anslutna applikationer och över 400 000 användare, gör brist på likviditet, begränsat DeFi-ekosystem och avsaknad av institutionellt deltagande det svårt att upprätthålla en fristående konsumentinriktad publik kedja. Detta visar att för många L2 innebär inte en egen kedja automatiskt en hållbar affärsmodell. Särskilt i ljuset av Ethereums ständigt sjunkande kostnader för L2-data publicering och mainnets förbättrade prestanda, blir det allt svårare att bygga långsiktig konkurrenskraft enbart genom låga Gas-kostnader och tokenincitament. Omstrukturering av relationen mellan L1 och L2: "Status kvar på mainnet, beräkning outsourcad" Varför är projekt inte längre fast beslutna att underhålla en "stor och komplett" L2? Förutom ekonomiska faktorer finns en mer grundläggande fråga: när allt fler applikationer och likviditet sprids över olika nätverk, hur påverkas Ethereums ursprungliga och viktigaste globala komposabilitet? I den ursprungliga Rollup-centrerade färdplanen var arbetsfördelningen tydlig: L1 ansvarar för säkerhet, dataåtkomst och slutgiltig avräkning, medan L2 ansvarar för extrem skalning och låga Gas-kostnader. I en tid då mainnets Gas kunde kosta tiotals dollar per transaktion var detta nästan den enda möjliga lösningen. Men verkligheten har utvecklats mer komplext än väntat. Fram till november 2026 har ETHBEAT (tidigare L2BEAT) registrerat tiotals olika typer av L2, men endast ett fåtal har nått Stage 2, och deras tillgångsmängd är nästan försumbar. Samtidigt befinner sig stora Rollups som Base, Arbitrum One och OP Mainnet fortfarande i Stage 1. I grund och botten går övergången till Stage 2 för L2 mycket långsammare än förväntat, medan L1:s egen skalning går snabbare. Som Vitalik Buterin sammanfattat: med mainnets ökade skalning "är L2:s ursprungliga vision och deras roll i Ethereum inte längre giltig". Viktigare är att vissa L2, av regulatoriska, affärs- eller kundkontrollsskäl, aktivt väljer att stanna kvar i Stage 1 på lång sikt. Det betyder inte att de gör fel; för institutionella applikationer som måste uppfylla specifika regler kan det vara en del av produktdesignen att behålla viss kontroll och uppgraderingsrätt. Men om man länge förlitar sig på att ett fåtal enheter har nyckelrättigheter för uppgraderingar och statusbeslut, bör man inte likställa detta med en helt decentraliserad shard på Ethereum mainnet. Därför finns en genomgående kompromiss i applikationsarkitekturen: behåll tillgångar och kritisk status på L1, och lägg högfrekvent och komplex beräkning off-chain eller i andra exekveringsmiljöer. Synthetix nya generation av perpetual swap-börs är ett typiskt exempel. Den använder en hybridarkitektur där användarnas tillgångar fortfarande förvaras av Ethereum L1-kontrakt, ordermatchning sker off-chain via en högpresterande CLOB (Central Limit Order Book)-motor, och handelsresultaten batchavräknas tillbaka till mainnet. På så sätt behöver användare inte flytta stora tillgångar till en annan kedja för snabbare handel, samtidigt som de får en ordermatchningsupplevelse nära centraliserade börser. Detta eliminerar inte helt förtroendeproblem; Synthetix har fortfarande viss marginalhantering som är beroende av off-chain orderböcker, och off-chain matchningssystemet måste granskas. Men tillgångsförvar och slutgiltig uttag garanteras av mainnet-kontrakt, så användare behöver inte lita helt på en fristående L2:s sorterings- och bro-system. Det ger en annan syn: man behöver inte flytta all beräkning on-chain för att uppnå verklig on-chain-finansiering; det viktiga är vilka delar som måste ha on-chain-regler för oersättligt förtroende. På längre sikt kan Vitaliks Native Rollup-forskningsriktning vara en ideal lösning. Kort sagt handlar det om att med Ethereums inbyggda ZK-EVM-verifieringsmekanism låta mainnet direkt verifiera Rollups EVM-exekveringsresultat, minska beroendet av externa säkerhetskommittéer och skapa förutsättningar för mer pålitlig interoperabilitet och synkroniserad komposabilitet mellan olika Rollups. Samtidigt försöker lösningar som Ethereum Economic Zone (EEZ) möjliggöra tätare synkronisering och interaktion mellan olika Rollups och mainnet. Dessa tekniker är fortfarande under utveckling och testning, men pekar mot ett mål: att användare inte ska behöva acceptera fragmenterade tillgångar, likviditet och förtroendesystem bara för att de använder olika exekveringsmiljöer. Naturligtvis kommer L2 inte att försvinna; för högfrekvent handel, spel, sekretessberäkning och applikationer som behöver kontroll över exekveringsmiljön har L2 fortsatt stort värde. Det som verkligen behöver förändras är den tidigare synen att "skalning" är L2:s enda kärnuppdrag. När både L1 och L2 blir billiga, vad fångar då värdet i ETH? Vi har diskuterat förändringar i infrastruktur och applikationsarkitektur, men det återstår en mer konkret fråga: om Ethereum mainnet blir starkare och fler applikationer återvänder till L1, kommer då ETH:s värdelogik att förändras? Under de senaste åren har kryptomarknadens värdering av ETH till stor del baserats på EIP-1559:s avgiftssburningsmekanism. Enligt denna mekanism bränns basavgiften (Base Fee) i transaktionsavgiften medan prioriteringsavgiften (Priority Fee) går till validerare. När nätverkets transaktionsbehov är högt och blockutrymmet trångt, stiger Base Fee och därmed ökar mängden ETH som bränns. Detta har varit grunden för narrativet "Ultrasound Money" – om nätverket växer kan avgiftsbränningen kompensera eller överstiga nyutgivningen av ETH, vilket leder till nettodeflation. Men problemet ligger just här. Med uppgraderingar som Dencun och Fusaka som sänker kostnaden för L2 att skicka data till mainnet, och mainnets ökade Gas Limit, kan kostnaden och avgiftsintäkterna per transaktion sjunka. Även om transaktionsvolymen ökar betyder det inte nödvändigtvis att ETH-bränningen ökar i samma takt. Att förlita sig på höga Gas-avgifter för att stödja ETH:s värde kan istället leda till högre kostnader för vanliga användare och riktiga applikationer, vilket skadar nätverkets långsiktiga konkurrenskraft. Vitalik Buterin har särskilt diskuterat ETH:s värdeposition och är tydlig: istället för att se ETH främst som en tillgång vars värde kommer från avgiftsbränning, anser han att ETH:s roll som värdeförråd (Store of Value) är mer värd att satsa på långsiktigt för Ethereum. Han förkastar inte EIP-1559 och förespråkar inte att avgiftsbränningen ska tas bort. Tvärtom anser han att mekanismen är rimlig och bör behållas, men även om avgiftsbränningen i framtiden bara täcker mindre än 10 % av break-even-utgivningen, bör innehavare inte bli besvikna eftersom ETH:s värde inte bara kommer från bränning. Varför? För det första har de högsta ETH-bränningarna historiskt till stor del drivits av spekulativa aktiviteter inom kryptobranschen. Till exempel genererade Yuga Labs Otherdeed NFT-minting 2022 cirka 180 miljoner dollar i avgiftsbränning på en dag, men denna intäkt är inte verklig extern efterfrågan. Om kryptomarknaden krymper och användarnas spekulationsförmåga minskar, kan dessa transaktioner och avgiftsintäkter försvinna samtidigt. Därför kan man inte dra en pålitlig långsiktig värdegrund för ETH enbart från historiska bränningsdata. För det andra, om man för att stödja ett ETH-marknadsvärde på hundratals miljarder dollar kräver att nätverket genererar höga avgiftsintäkter, kan Ethereum behöva öka forsknings- och utvecklingsinsatser, justera produktstrategier och genomföra mer aktiv styrning, vilket inte helt överensstämmer med Ethereums långsiktiga decentraliserings- och motståndsmål. Viktigast är att upprätthålla höga Gas-avgifter för att öka bränningen kan exkludera vanliga användare som mest behöver sekretess, säkerhet och öppna finanstjänster. Så, bortsett från avgiftsbränning, vad bör ETH:s långsiktiga värde baseras på? Vitalik menar att svaret är Ethereums verkligt unika konkurrenskraft: decentralisering och de egenskaper han sammanfattar som CROPS – Censorship and Capture Resistance (motstånd mot censur och kontroll), Open Source (öppen källkod), Privacy (sekretess) och Security (säkerhet). Dessa egenskaper pekar slutligen på ett mer pragmatiskt värde: stabilitet och nätverkets förmåga att fortsätta fungera trots förändrade externa förhållanden. Särskilt i en tid av snabb AI-utveckling och förändrade traditionella finansiella och digitala infrastrukturer kan en finansiell infrastruktur som är långsiktigt neutral, pålitlig och svår att kontrollera externt vara värdefullare än höga avgiftsintäkter under en viss period. Ur detta perspektiv stärker L1:s förstärkning ETH:s långsiktiga värdegrund från tre dimensioner: Kärnstatus och avräkningskapacitet bygger Ethereums viktigaste nätverkseffekt: beräkning kan kommersialiseras och exekveringsmiljöer kan dupliceras, men en delad avräkningslager med stora tillgångar, mogna finansiella protokoll och djup likviditet är svår att snabbt återskapa. Detta stärker ETH:s roll som underliggande Gas-tillgång, inhemsk säkerhet och avräkningstillgång när kärnfinansiella aktiviteter samlas igen; Mainnets skalning gör att ETH:s värde inte längre behöver förlita sig på höga avgiftskostnader per transaktion: Ethereum försöker lösa den långvariga konflikten mellan hög genomströmning och rimliga nodkrav, och med mognande teknik kan Ethereum utvecklas från ett "lågfrekvent, dyrt" avräkningsnätverk till en global finansiell infrastruktur med högre kapacitet och lägre kostnader; Staking-mekanismen och ekonomisk säkerhet skapar en mer solid grund för ETH:s efterfrågan: ETH är inte bara en nativ resurs för nätverksdrift och en ekonomisk insats i PoS-konsensus, utan också en viktig säkerhet och likviditetstillgång i DeFi och on-chain-finansiering, vilket ger en mer komplett förklaring till ETH:s långsiktiga värde än enbart avgiftsbränning. Avslutande ord Om vi ser Ethereums utvecklingsväg de senaste åren som ett skalningsexperiment, liknar förändringarna 2026 mer en omstart för att hitta ekosystemets balans. L2 kommer inte att försvinna och bör inte göra det; de är fortfarande viktiga för att utöka Ethereums användningsområden, bära differentierade exekveringsmiljöer och betjäna fler användare. Men samtidigt kan inte L1 förbli enbart en underliggande roll som tillhandahåller dataåtkomst och slutgiltig avräkning. Den måste återigen stärka sin exekveringskapacitet, sin roll som likviditetscentrum, sin censurresistens och ekonomiska säkerhet, så att de viktigaste tillgångarna och finansiella status kan ackumuleras i en tillräckligt pålitlig miljö. Som Lean Ethereum-filosofin uttrycker det: minska redundans och friktion, och återplacera kärnsäkerhet, censurresistens och statuskonsensus i protokollets centrum. När de mest värdefulla statusarna och likviditeten åter samlas på mainnet, öppnar en kraftfullare, mer enhetlig och stabil Ethereum ett nytt kapitel för sitt nästa decennium.